Levis
Jag minns det som om det var igår då Levis kom till världen!
Jag hade sovit så himla dåligt hela natten, kände mig sjuk, trött och febrig. Ringde in till förlossningen och berättade hur jag mådde och dom tyckte vi skulle åka in, men att vi skulle va beredda på att åka hem igen, eftersom jag va förstföderska och det brukade ta tid.
När vi väl va inne på förlossningen satt vi i ett väntrum och kände oss helt säkra på att vi skulle få åka hem igen. Jag kände ju ingenting!
En barnmorska kom in och undersökte mig, öppen 4 cm.
Vi fattade endå inte att det var dags. Kommer ihåg Johannes kommentar så väl; - Jaha så vi ska stanna kvar här nu? Ska jag ringa till jobbet och säga att jag inte kommer då eller?
- ja nu ska ni ju ha barn sa sköterskan ;)
Vi fick ett rum där de skrev våra namn på en whiteboard och nu började det kännas mer verkligt. Men fortfarande kände jag inte alls mycket. Sa flera gånger att om det e så här det känns så kommer det ju va hur lätt som helst. Så jag valde att bara använda lustgasen, ingen annan bedövning.
Efter några timmar va jag helt plötsligt öppen 8 cm och nu började det kännas allt mer, bara en liten stund senare va jag öppen fullt, 10 cm och det va ju nu krystvärkarna skulle komma. Fick kanske 2 stycken riktiga krystvärkar. Jätte konstigt. Så de kopplade in nått dropp som skulle göra värkarna starkare, det hjälpte inte heller. Två sköterskor kom in och bokstavligen la sig på magen och tryckte allt va det orkade för att bebisen skulle komma ner. Efter 2 timmar ned "krystvärkar" va jag helt slut och orkade inte mer. En läkare kom in och det skulle dra ut bebisen med sugklocka. Fy f*n asså, ingen bedövning och en nästan 5 Julia bebis som blir utdragen med klocka är inget jag önskar ens min värsta fiende.
Helt plötsligt va han ute, en pojke som va så varm och go. 10 fingrar 10 tår, helt perfekt. Vår fina pojk. Kunde knappt tro det va sant :)
All smärta bara försvann och jag blev fylld av värme.
Efter en stund frågade jag en fråga jag egentligen inte ville ha svar på. Men jag visste redan svaret.
- har jag brustit mycket?
- ja en del sa sköterskan.
Mer ville jag inte höra. Skulle ner till operationssalen och samma läkare som drog ut bebisen skulle sy igen mig. Jag ville inte bli nersövd så fick ryggmärgsbedövning istället.
Kommer ihåg en gubbe som satt ovanför mitt huvud när jag skulle bli sydd. Jag sa att jag inte ville höra nått eller se nått. Det fixar vi sa han och hämtade hörlurar och la en filt över mina ögon.
Undertiden tänkte jag bara på den fina lilla pojken som va hos sin pappa och hade det så bra. Kan dom inte bli klara nu, jag vill ju se, känna och pussa på min pojk!
När allt va klart åkte jag upp till BB dör mina pojkar väntade, mötte en så stolt pappa me en så fin bebis i famnen. Vår pojk sov hela natten, men vi låg vakna heela natten och bara tittade på vårt underverk.
Och nu är vår bebis som senare blev världens bästa Levis nästan 6 månader och jag älskar han mer och mer för varje sekund <3 min fina Levis, vårt underbara barn!
